Under tröjan jag stulit

Klockan är alldeles för sent på natten men vi vill inte sova. Nej, inatt vill vi le medan vi gäspar.
Mellan stora klunkar och skimrande ögon spelar han piano och trummar på mitt bröst.
Ur de alldeles för dyra högtalarna lyssnar vi medvetet på musik som framkallar ångest medan han krusar på min kropp under tröjan jag stulit.
Mitt bakhuvud vilar tungt mot hans skrev då jag ger honom blicken som betyder att jag behöver en till öl annars dör jag. Han öppnar snällt den sista flaskan i huset och kysser mig blött på pannan.
Vi pratar med ärlighet som aldrig förr, en sådan rå sanning som gör ont. Men inatt kan ingetning nå mig. Nej, inatt är det bara hans händer mot min hud, ångest-musik och brutalitet.
Och jag  måste medge att ångest aldrig har känts så underbar.
Den dova, mörka ångesten är för första gången vacker, trygg och kanske till och med varm.