Jag har ena foten utanför dörren när ångesten svingar en yxa mot min mage. Jag hinner undvika med nöd och näppe.
Jag stänger dörren med en smäll och hyperventilationen kommer som på räls samtidigt som det svartnar för ögonen.
Jag vet inte hur länge jag satt där, som en utsatt fågelunge utan vingar, på alla våra skor. Det måste ha varit obekvämt men just då kunde inte mina nerver i hjärnan producera en enda tanke.
Mamma kommer utan att blinka efter ett telefonsamtal. Min fina räddare.
Vi går runt som tonåringar i stan medan vi håller arm och pratar om pojkar. Vi gör allt och ingenting.
Och oftast klämmer vi in en paus bara för att hålla om varandra.
När jag lämnar henne sugs all energi ur mig och jag somnar i soffan med jackan fortfarande på.
Jag vaknar täckt i kall, fuktig svett efter mina vanliga mardrömmar och normalt skulle det knäcka mig men ”i helvete heller” säger jag tillräckligt högt för att väcka alla djur i huset.
Jag ber om ursäkt försiktigt och stiger upp med ett skratt.
Jag reser mig upp stark med ett leende.