Jag väljer noggrant ut mitt lösgodis, sätter mig ner på huk och fiskar varsamt efter det jag åtrår.
Det tar sin lilla tid men det är det värt tänker jag glatt.
Då jag stolt satt min prislapp på påsen viskar jag något till min kompanjon som jag aldrig tror att jag yttrat till en levande människa tidigare:
– Du.. Jag tror att jag bytte, viskar jag lågt och skamset.
– Va?
– Ja… Alltså jag skiftade..
Mitt psyke ändrade alltså person och han förstår att jag inte längre vill ha min tunga godspåse när jag skakar på den med ledsna ögon.
Till svar minns jag inte vad jag fick men det måste ha varit något lugnande och försäkrande eftersom jag efteråt vandrade runt ensam i butiken och valde sådant som Emma egentligen inte tycker om.
Jag försöker med att ställa mig och titta extra länge på sådant jag vanligtvis tycker om: mörk choklad, lakrits och honungsnötter men ingenting vill han ha; han som jag för stunden är.
Han roffar åt sig banan-chips med en ful grimas för att sedan strosa runt utan mål och inspektera läget.
Jag vet inte hur men fysiska jag lyckas hastigt slänga ner ett paket kakor utan att han märker det.
Han är nämligen alldeles för upptagen med att inspektera mönstret på min partners nya skjorta.
När vi kommer hem är han (mitt dåvarande psyke) utmattad av alla färger och mönster som förekom inne i den enkla matbutiken vilket gör att han väljer att gå i dvala och lämna mig plågad tillsammans med mina äckliga snacks.
Det hela slutar med att jag kastar dem i den stinkande komposten och muttrar missnöjt för mig själv på de onödigt spenderade pengarna samt den motbjudande eftersmaken i min käft.
Fan.