Mitt psykiska mående började dala stabilt neråt redan när jag var 12/13 år.
Helt normal hade jag väl aldrig varit men när jag kom in i tonåren frös hela min själ till is och livet fick ett rött kort och satte sig på avbytarbänken.
Jag gick till psykiatrin för första gången när jag var 14 år om jag inte minns helt fel och bara efter något år var mitt blodsystem fullt av droger som de skrivit ut.
Det börjades med antidepressiva, ångestdämpande och stämningsstabiliserande.
Efter ett tag med min hatiska relation till psykiatrin kom de även fram till att jag behövde antispsykotiska, och det ganska hastigt.
Jag tänkte aldrig tanken på att säga nej. De sa ju att det skulle hjälpa, att jag kunde bli som alla andra bara jag tog några piller varje dag.
Det visade sig dock ganska snabbt att jag var extremt mottaglig för biverkningarna.
Jag bytte konstant, piller efter piller men biverkningar på alla var ett faktum.
Över 20 olika mediciner skulle inte förvåna mig att jag testat under dessa 5 år.
Till slut hittade vi en antipsykotisk som tog bort mina älskade demoner.
Till denna dag har jag aldrig varit så djupt ledsen som när de dog, en efter en.
Jag skrek att ”det där ger ni fan i att påta i mig, ni får inte avliva dem!”
Så det blev ett kort kapitel.
För cirka 2 år sedan hittade vi äntligen en antidepressiv som inte hade några värre biverkningar på mig.
”Hallelujah” tänkte de säkert och höjde dosen tills det inte gick längre.
Så nu i några år har jag gått på den högsta dosen av detta jävla lyckopiller.
Det enda skrivfelet med denna novell är att de där medicinerna gjorde absolut ingenting för mig.
De enda medicinerna som funkade var de med grova biverkningar.
Fyfan suckade jag med hoppet nergrävt inuti högra hälen.
Men jag fortsatte.
Varje dag, två röda piller vid klockan 12 på dagen i cirka 2 år.
Jag sket i psykiatrin och allt som hade med det att göra, rymde från behandlingshem och raderade den inlåsta avdelningen från min gråa hjärna.
Jag fortsatte dock snällt med mina mediciner och väntade på att jag skulle bli normal. Men ingenting hände..
..Tills jag började trean i gymnasiet. Då raserade allt ännu en gång och isolering blev till vardag.
Med ärrade knän och svarta ögon kröp jag tillbaka till den där gråa, jävla byggnaden.
Jag var besegrad. De hade vunnit ännu en gång.
Hon ställde frågan som var tabu:
”Vill du inte försöka med de där antispykotiska igen? De funkade ju så bra, vännen.”
”Åt helvete med dig och alla du känner”, sa jag och bytte läkare i förtvivlan.
”För fan, snälla fixa mig. Jag orkar inte ens andas längre.”
Så nu sitter jag här i en luddig soffa med de värsta utsättningssyndrom min kropp har utsätts för.
Den svenska, lite tjockare läkaren tyckte att jag borde testa en annan sorts antidepp och satte mig på en plan för att trappa ner de gamla och spola in de nya. Det han inte visste var att jag aldrig varit med om en sådan fysisk och psykisk smärta förut.
Ibland när jag glömde ta de röda pillren fick jag som elstötar i hjärnan vilket alltid påminde mig om att jag glömt dem. Om jag dock inte hade dem till hands utan behövde gå en dag utan dem blev jag paralyserad samtidigt som någon gav mig elchockar varje sekund.
I tre dagar nu har jag alltså gått med detta förjävliga utsättningssyndrom och det finns ingenting som kan få det att sluta. Det är bara att gråta hela tiden, bli elchockad och vara totalt utmattad tills de är borta från min kropp. Under dessa år jag tagit dem har jag stoppat i mig 220 000 mg röda piller. Bara tanken får mig att vilja spy, vilket jag också gör medan mina små katter ser på.
Jag torkar mig runt munnen och tänker att det bara tar lite fan anamma, att jag kommer överleva detta också.
Och det som håller mig kvar är denna underbara tanke:
”Kanske de nya lyckopillrena faktiskt hjälper, bara kanske allting blir bra…”