Jag har på mig mina dyra skor och min svarta jacka som är täckt med katthår när jag är redo att lämna lägenheten.
De overkliga tycker annat och hela skiten sköljer över mig.
Jag springer in på vår kakelbeläggda toa och gråter tyst.
Använder en ynklig bit toapapper i handen som hjälp för att stoppa min svaghet från att förstöra mitt starka yttre.
När saltdropparna äntligen slutat rinna grymtar jag åt min spegelbild och går ner för trapporna med huvudet högt.
Jag möter upp min käraste familj och turen mot landet påbörjas.
Och där, under resans korta gång, ser jag något jag aldrig trodde skulle ha så stor inverkan på mig som det gjorde.
Ett par unga tonåringar står framför en busskur och kysser varandra skrattandes.
De flesta skulle le och översätta situationen till gulligt men för mig rinner en tår ner för kinden, denna gång utan något för att stoppa min fasad från att gå i kras.
I dessa kvarter växte jag upp, här lärde jag mig att leva, i denna trakt var jag oövervinnelig.
Här förlorade jag min oskuld, hade min första fylla och klättrade på brandstegar och hustak.
Här blev jag förälskad för första gången, upplevde min första depression och cyklade bekymmerslöst runt åkrarna.
Här skar jag mig för första gången, var centrum i sociala situationer och skapade minnen för livet.
De där två jävlarna framför den röda trä-kuben får allt att komma tillbaka på en millisekund och jag ska säga er, det är en hel del.
En hel del underbart men också en stor dos hemskheter.
Men när jag väl står framför huset vi alla byggde tillsammans känner jag endast glädje.
Glädje över allt jag fått uppleva.