Ångest.
Du din jävla ångest.
Med alla mina diagnoser och skit-mående har jag ändå alltid på något sätt lyckats hitta något lugnande, vackert eller kreativt med vardera.
Men ångest. På den punkten har jag aldrig fått någon jackpot. Inte ens en sketen en. Nej, generaliserat ångestsyndrom lämnar mig utan ord.
Jag irrar runt i min egen lägenhet, river på mina händer och pratar strunt alldeles för snabbt. Tårarna är som tusentals byggarbetare som försöker riva en mur och den där allt för bekanta klumpen i halsen gör sig nöjt hemmastadd.
Jag inser att mitt löjliga pokerface snart kommer att framföra sitt världskända magi-trick vilket slutar med mig på golvet i en blöt klump. I ett försök att lugna nerverna frågar jag mina overkliga om råd.
De ber mig att sniffa på peppar i smyg vilket mestadels får mig att vilja spy samtidigt som jag nyser. Jag har nämligen aldrig tyckt om peppar, det har bara förstört saker för mig. Men den senaste veckan är det någon tok i bakhuvudet som har bestämt sig för att peppar är det bästa som finns.
Hon jag håller mest kärt av de overkliga uppenbarar sig vänligt efter mitt rop på hjälp. Tränger sig nästan fram för att eliminera de busiga som var först i kön idag. Hon för runt mina händer som en dans. Fascinerad hamnar jag att beskåda mina egna armar utöva en elegant balett tills det står en kopp té framför mig. Tack, rodnar jag till svar innan hon börjar föra mig till kylskåpet. Vi är som synkade och hade nog kunnat vinna Let’s Dance utan att svettas just nu. Mina händer tar fram mjölk-tetran och häller i en redig skvätt i den rykande koppen. Nu står jag som ett barn på tivoli med borttappade föräldrar. Hon ser min förtvivlan och förklarar; ”En gammal vän till dig drack alltid silver-té. Minns du hur lugnande hennes omrörning i sin kopp var? Som den lenaste handleden i världen. ” Jag nickar mot henne och dricker långsamt upp mitt nu förstörda pepparmint-té. Och precis som hon lovade skuttar ångesten iväg men är noga med att visa med sitt kroppsspråk att vi kommer att ses igen. Hon sitter kvar med mig ett tag, eftersom det hon älskar mest i världen är beröm. Egoist skulle nog de flesta kalla henne men för mig är hon bland det finaste jag vet.