När jag tänker på dig får jag lika svårt att andas som efter ett pass kedjerökande av ett paket rött.
När jag tänker på dig blir jag så svag att jag ofta börjar gråta bland främlingars osäkra ansikten.
När jag tänker på dig känns det lika tröstande som att ligga i själva djävulens famn.
När jag tänker på dig känns det som en käftsmäll med en brinnande näve.
När jag tänker på dig får jag en gåshud som ger mig kalla kårar.
Men framförallt känner jag en sorg jag inte nuddat på åratal i ren förskräckelse.
En sorg jag behöver sätta handfängsel på för att inte sprängas i luften.
En sorg som förvandlar livet till något värre än svartvitt.
En sorg så djup att jag inte riktigt känner någonting alls.
Vi hade kunnat få allt, du och jag.
När jag blundar ser jag endast de förlorade minnen vi alltid pratade om att skapa.
När jag äter smakar jag endast de middagar vi lagade halvnakna i vårt kök.
När jag sover drömmer jag endast om hur du nu håller om någon annan.
Hur din tatuerade kropp aldrig kommer att röra vid min vita, spinkiga skepnad igen.
Hur jag faller i bitar varje gång någon trummar lekfullt till musiken.
Hur jag simpelt sagt inte vet hur man ens blinkar längre.