I denna kommun växte jag upp med drömmar stora nog för att spränga bort en halv stormakt.
Här var mina väggar inbjudande knottriga med jag var oskyldig nog för att inte ens nudda tanken på att skapa nya ärr mot tapeterna.
Här tyckte jag om att sova i garderoben och se på när min mamma färgade sitt hår lila i vårt trånga badrum.
Här beundrade jag rådjur i vår trädgård trots den rika tätortens avgaser.
Här räknade jag till 100 för första gången och var dödlig med mina svaga lungor.
Här vandrade jag ensam på de korta skogsstigarna som fanns och räknade mördarsniglar utan mardrömmarna om farliga män bakom varje träd.
I denna kommun hängde det tennisbollar i taket och jag skapade små fotavtryck med fågelfrön i min begagnade jackficka.
Här satt jag högst upp i myr-ätna träd och tittade nöjt på solnedgångarna med endast regnet som sällskap.
Här drog jag runt på min gröna pulka mitt i sommaren och hörde Veronica Maggios röst för första gången medan jag betraktade min rofyllda, sovande mor.
I denna kommun visste jag inte vad livet var ännu.