Dörrarna till huvudentrén öppnar sig med ett slukande ljud som vanligt.
Jag går förbi den låsta avdelningen med en sten i magen som vanligt.
Men istället för att kämpigt gå upp till våning fyra och hinna fundera på alla hemskheter i detta hus under trappornas gång, slår jag mig ner i väntrummet på våning två.
Som vanligt får jag gåshud av de svinigt fula sönderslitna lädersofforna i grönt.
Men denna gång ligger det en flicka i soffan mitt emot mig.
Hon har hörlurar i öronen för att dämpa omgivningen medan hon bekymmerslöst ligger och sover.
Hon är sådär oskyldigt söt, som ett barn sovandes på en äng.
Hon märker efter ett tag att hon inte längre är ensam och sätter sig upp lite generat.
Våra ögon möts inte men vi kollar på varandra när den andra inte ser.
Vi är nog lika blyga.
En kvinna kommer in, hälsar glatt och ber oss att komma med.
Vi tågar efter henne som små viskningar genom alla gråa korridorer tills vi hamnar på våning fyra.
Jag märker hur jag slutar andas snabbt och ytligt.
Äntligen är jag längst bort från avdelningen där min sjukdom nästan slukade mig.
Jag försöker återfå koncentrationen och vi skakar hand och är artiga. Väljer platser runt bordet och känner oss obekväma.
Några tar åt sig vatten men jag vet att mina händer skakar för mycket för att hålla i ett glas så jag avstår även fast min mun är lika torr som en grusväg.
Dörren stängs och jag inser att vi bara är tjejer.
En massa trasiga kvinnor samlade i ett konferensrum på psykiatrin.
De tre DBT-ledarna presenterar sig men mitt fokus är på den leende, färgglada kvinnan som ska hålla i PowerPointen.
Det jag hinner uppfatta mellan alla mina tankar om titlarna på böckerna i hyllorna och varför jag valde en svart pärm är att två av ledarna är sjuksköterskor från avdelningen.
Jag nästan hör hur det klickar till i mitt huvud då jag helt plötsligt känner igen dem.
Undrar om de minns mig? Ynkliga lilla mig.
Hon tredje har tydligen också borderline och är något som kallas för erfarenhetsexpert.
Det låter seriöst och lite överdrivet.
Jag märker efter ett tag att jag sitter och nyper mig själv nästan som att jag vill ha min egen uppmärksamhet.
Fan, jag flinar ju inte bara i tankarna.
Jag sätter mig på ett annat sätt, fördelar vikten till min andra spinkiga skinka.
Hur länge har jag suttit här? Jag kollar på klockan och en halvtimme har gått.
Äsch då, det där jävla nypandet kommer bli ett blåmärke som jag kommer behöva låtsas inte veta vart kommer ifrån.
Jag tvingar mig själv tillbaka till verkligheten och hon ler inte längre.
Hennes röst är inte lika självsäker.
Hon berättar metodiskt om sin barndom, varför hon tror att hon blev sjuk.
Jag märker att hon har övat flera gånger och när jag möter hennes blick försöker jag telepatiskt visa henne att allt är bra.
Vanligtvis tycker jag inte om ögonkontakt alls, vill inte att folk ska se vem jag är, men hennes ögon håller jag fast vid.
Jag vill gråta. Usch vad världen är orättvist. Men fyfan vad stark hon är.
Var kommer hennes viljekraft att vilja leva efter allt det där ifrån?
Jag är fascinerad. Inspirerad nästan.
Rummet är tyst när hon är klar. Hon är stolt. Och det ska hon vara.
Jag vill bli kramad, gärna så hårt att jag tappar luften.
Hon tar oss ner på jorden igen med lite fakta:
- 10 % av de med borderline suiciderar
- 75 % av de som söker vård och får diagnosen borderline är kvinnor. Det finns ingen statistik på det men i teorin tror man att männen istället hamnar inom kriminalvården.
- Samsjukligheter med denna diagnos kan vara depression, ångestsyndrom, ätstörningar och missbruk. Det är vanligt att man som individ självmedicinerar med alkohol och droger (eller andra missbruk) för att stå ut med borderline innan man fått vård.
- Av de personer som vårdats för borderline uppfyllde 60 % inte längre de diagnostiska kriterierna 15 år efter att de fått sin diagnos. Efter ytterligare 10 år uppfyllde endast 8 % de diagnostiska kriterierna. Efter 25 år (om man fått vård) blev alltså 92 % ”botade”.
Vi pratar om allt det här; självmord, självskadebeteende, missbruk och dylikt.
Men det som får mig att stanna upp. Det som får mig att frysa fast i stolen av ljust trä, är när hon ber oss känna vinden som sipprar in från balkongen på våra armar. Hon ber oss lyssna noggrant när hon skramlar ihop en plastmugg. Hon vill att vi ska vara medvetet närvarande.
Jag förstår inte varför jag reagerar så starkt som jag gör men jag märker att mina ögon söker igenom rummet efter möjliga utgångar.
Efter en lång tid av döva öron och panik har 2,5 timme tydligen passerat och vi har hunnit äta mackor, druckit äckligt åländskt kaffe och haft vår allra första DBT-session.