Det är nu tredje gången min kropp är i detta rum men jag är väl medveten om att mitt huvud aldrig ens knackat på dörren.
Mina ögon flackar runt i vanlig ordning, som ett desperat försök till att hålla tankarna i styr.
Det funkar i princip aldrig så jag blir inte speciellt förvånad när mitt sinne ägnas åt att hennes röda, lockiga hår inte är här idag, de första 20 minuterna. När jag inte längre har några tysta åsikter för mig själv känner jag den så väl bekanta panikångesten hälsa på. Jag kan nästan visualisera honom krypandes med slutna ögon under bordet. Han, ångesten, har inte sett mina vita skor ännu så jag sätter mig i skräddarställning. Jag måste härifrån. Fly eller fläkta, är det inte så man säger?
Tjejen mitt emot mig påpekar, nästan som ett mirakel, att hon har en gruvlig ångest och frågar ifall hon får gå ut och röka.
Kanske ångesten hann till henne först? Kanske skräddarställningen vilseledde honom?
Jag tar min chans och vi går tillsammans, den ångestfylla blonda tjejen och jag, ner för de fyra oändliga våningarna. Jag erkänner empatiskt att hon inte är ensam och det hela slutar med att vi sitter och har en gemensam ångestattack bland lukten av fimpar. Ett samspel av vånda och förståelse. När min kropp väl är pumpad till kanten med nikotin är den så upptagen med att må dåligt att ångesten får ge rum åt illamåendet. Vi båda biter ihop och traskar motvilligt upp igen.
Väl inne i konferensrummet är jag rädd för att samma sak ska upprepas.
Mina andetag är kalla, luktar äckligt och är alldeles för snabba.
Jag vill verkligen inte svimma här.
Snälla, jag vill verkligen inte svimma här.
Men min splittrade hjärna ger mig knappt någon minut till denna tanke. Tack.
Gröna gratis pennor, ögon som ploppar ur skallen, Lucia, skedar, världsrekord och röda sockor.
Allt detta på millisekunder. Hur fan får jag någonsin något gjort i all denna disträ?
Alla andra, förutom jag och en annan tjej, ritar när de inte kan koncentrera sig.
Jag önskar verkligen att jag kunde rita. Men jag får som vanligt nöja mig med att beundra de andras tankar i bildform. Det är nästan mysigare än en massage så jag bestämmer mig för att inte klaga.
Under detta tillfälle gick vi igenom medveten närvaro för andra gången.
Och om ni känner mig vet ni hur arg jag blir när jag inte kan någonting.
Hur frustrerat jag kan gråta när jag inte vet hur något funkar.
Medveten närvaro förstår jag. Eller tja, jag begriper ju teorin och logiken bakom det hela.
Men denna text är uppenbart inte skriven av en kvinna som behärskar medveten närvaro.
Det kan vi nog alla komma överens om.
Men jag är inte ens uppretad, även fast jag inte kan komma underfund med detta koncept.
Nej, jag tror att jag är livrädd.