Jag börjar begripa nu.
Jag börjar komma underfund med allt.
Tack vare dig.
När jag berättade om min fastställda diagnos sa du att det inte var till en förvåning.
Jag skrattade till svar men förstod aldrig varför du sa som du gjorde.
Jag har nu tänkt på den meningen i nio dagar och jag tror jag börjar förstå.
Jag börjar inse hur skev min bild av verkligheten, mina medmänniskor men främst mig själv är.
Hur jag kan älska mytomani och manipulation.
Hur jag omedvetet avgudar uppmärksamhet.
Hur jag får allt och alla att gå min väg.
Jag läste en artikel om narcissister häromdagen där det stod att om en inte lyckas få positiv uppmärksamhet nöjer en sig med negativ, så länge det är uppmärksamhet.
Den meningen slog mig i magen.
Jag lät min sjukdom vara en tyrann över vårt förhållande.
Jag lät mitt syndrom få mig att tro att kaoset alltid var ditt fel.
Jag lät min diagnos måla upp en bild av dig där du var den galna, så länge det aldrig var jag.
Jag har nu lyckats hitta en ny infallsvinkel, ett nytt perspektiv.
Jag ser nu vem jag var.
Och jag ser nu vem du är.
Du är en rakt igenom genuin kille.
En som alltid vill få alla andra att må bra, en som vill vara till lags.
Du är den som får alla att lysa upp när de ser ditt vackra ansikte, den som ger den varmaste kramen.
Du kommer alltid vara den man vill springa till när något positivt har hänt, bara för att få se ditt leende som kolliderar med din orakade stubb.
Du kommer även alltid vara den man vill ha bredvid sig när något hemskt händer, så man vet att dina tatuerade armar kan agera som en boaorm runt ens midja.
Jag har inte förlåtit mig ännu för att jag instinktivt spelade charader med dig.
Jag har inga planer på att göra det heller.
Men jag ger mitt ord på att göra allt i min makt för att aldrig göra så mot någon igen.
För det förtjänar ingen.