Jag associerar hennes hår med min mormor, men denna kvinna har alldeles för lugn röst för att jag ska orkar lyssna mer än två minuter åt gången.
Jag tror hon pratar om förra gången och vad vi ska göra idag.
En av deltagarna kommer några minuter sent och sliter bort min uppmärksamhet som redan var på noll.
Jag testade en likadan tröja för någon dag sedan som den hon har på sig.
Jag blir att känna en viss anknytning till henne innan jag kommer på att jag inte alls tyckte om den tröjan.
De som håller i terapin har svårt att svara på våra frågor.
De har aldrig varit sjuka och försöker desperat hitta tröst i sina manus.
De tycker att vi pratar för mycket, tänker för mycket, känner för mycket.
Det finns inte tid.
Vi pratar om medveten närvaro som på ett sätt är hela grunden till denna terapi. Förstår de inte att mitt sinne har valt att vara medvetet icke närvarande för att överleva alla dessa år? Förstår de inte att om jag blir medveten om alla mina beslut, relationer, trauman och destruktiva beteenden kommer jag att gå i bitar? De kommer kunna plocka upp mig och pussla med mig bäst de vill. Förstår de inte att jag aldrig kommer kunna vara medvetet närvarande i er verklighet?
Det tas fram en känd målning av van Gogh, Starry Night.
Vi blir ombedda att beskriva tavlan utan att vara dömande på något sätt.
Någon säger att himlen ser levande ut, men mitt ord blir psykedelisk.
Någon annan räknar de gula cirklarna och jag får ångest.
Det diskuteras och jag inser vilka smarta, intellektuella och vackra kvinnor jag har runt omkring mig.
Jag ler medan en av deltagarna debatterar känslomässigt.
När vi åter igen blir tystade av tidsbegränsningen återgår jag till att se på medan hon metodiskt klottrar i sitt häfte.
Henne skulle jag vilja ge ett glas rött vin på en balkong och låta prata ostört i timmar.