Hon har ärrade knogar, precis som jag. Kanske hon även har lika svettiga handflator som jag.
Innan klockan slår 12 och någon hunnit börja prata dyker hans namn upp på min skärm. Hans ödmjuka ord aviseras rakt in i mitt nervsystem och det är som att någon skulle ha torkat mina fuktiga händer med en hårtork.
En av deltagarna har med sig sin unge och i den vita baby-monitorn utsöndras djupa, fridfulla andetag.
Okej, nytt mod.
Hon som leder idag vill att vi ska börja med att känna våra kroppsförnimmelser.
Våra vänstra tår till att börja med.
När jag försöker känna min stortå minns jag att jag har rött nagellack som prydnad på mina små fossingar.
Denna färg är alltid så krånglig och laddad för mig att jag färdas tillbaka till min tid då jag låg inne på låst avdelning.
Där var det ett hopkok av pyjamas hela dagarna, otvättade, illaluktande spröt fastklistrade på en hjässa de sa var min.
Det var en kladdig och förjävlig gryta av psykos.
Denna reminiscens får mig att vilja självskada.
Men tanken på sol och bikini kommer oinbjudet.
Som om mitt undermedvetna vill säga stopp.
Jag blir nedstämd och dalar ner som ett asplöv gjort av betong mot en inbjudande botten.
Varför måste vi ha de här jävla övningarna varje gång i början? De får mig ju bara att må uselt.
Frustrationen och illamåendet är ett faktum.
Övningen avslutas och när jag till slut lyckas simma upp mot ytan märker jag att ungen nu är i rummet.
Om det är mina inbyggda mamma-instinkter eller det att jag försöker hitta något positivt i min dimma vet jag inte, men jag känner att mitt ansikte ler.
Mina koncentrationssvårigheter flyttar bak stolen hastigt och det bildas ett högljutt skri i samspel med golvet. Min visualiserade figur av tankspriddhet ställer sig upp, öppnar fönstret, tar ett andetag för att smaka på våren och hoppar utan att kolla tillbaka.
Med ett barn i bakgrunden som distraktion kan jag äntligen lyssna på vad det är de vill banka in i mitt huvud.
Mina egna tusentals bisarra tankar hinner aldrig landa.
Antingen är det ledarens röst eller ungens skratt och bus.
Äntligen hör jag vad någon säger och atmosfären får mig att känna mig validerad på ett sätt endast min mamma kan få mig att känna.
Vi får olika saker att smaka på och först ut är mörk choklad.
Sötsaken får mig att minnas en soffa. Bredvid soffan finns en matta som någon stulit från en pizza-restaurang. Jag blir så förvirrad över att jag associerar just den kvällen med choklad att jag råkar skaka på huvudet. En röst frågar om jag inte tycker om godiset och jag sänder tillbaka ett tyst ”ja”. Men jaha, så nu tycker du tydligen inte om mörk choklad Emma? Bra jobbat.
Nästa smak vi får smaka på är citron som jag direkt förknippar med tequila och en specifik bar på stadshotellet där jag gömt mig i hörnet ett otal gånger när antingen paniken eller mitt kära ful-dansande stulit mina andetag.
Vi diskuterar, lyssnar och tar åt oss.
Betraktar, observerar och säger emot.
Det är så många känslor i detta rum att man skulle kunna skapa ett tjockt moln med rätt formel,
vilket jag älskar.
Det är inte bara jag längre.
Det är vi nu.