Han är överförfriskad och jag önskar att vår taxi-chaufför skulle trycka igång barnlåset på dörrarna.
Jag är helt tvärtom, alldeles för nykter med en osande ångest som parfym.
Han sitter precis som vanligt och ställer samma meningslösa frågor till chauffören som de tusen passagerarna hon haft före oss inatt.
Jag lirkar fram min hand mellan säte och fönster, lägger den på hans axel och yttrar varsamt hans namn.
Stryker honom ömt med min smala tumme.
Han blir lugn och tiger.
Jag ler i backspegeln åt tanten som kör och hon nickar tacksamt tillbaka.
Jag drar ut honom ur sätet efter att jag betalat, bett om ursäkt och artigt önskat henne en fortsatt trevlig kväll.
Hon ler lite vemodigt mot mig när hon ser hur den krulliga pojken lägger all sin tyngd på mina svaga armar.
Men jag är van så jag stänger dörren och skäms tyst för mig själv samtidigt som jag börjar trycka på människan framför mig.
Väl inne i lägenheten som jag en gång nästan bodde i slår det mig.
Rivningskulan som Miley Cyrus en gång gungat på har lokaliserat mig.
Jag kan se hur den sansat siktar in sig på min mage.
I dimman innan paniken kollar jag snabbt i skåpet till vänster; ingen vodka, fan.
Jag småjoggar till kylskåpet; inget vin, fan helvetes jävlar.
Längst bak hittar jag en glasflaska som ingen velat ha.
Den utgör sig för att vara öl men den smakar sliskigt motbjudande.
Men inatt spelar det dock ingen roll så länge det står en siffra högre än noll framför procenten.
Mina skakiga händer river ut hela min väska på hans golv för att hitta min nyckelknippa.
Just nu existerar ingen förrän jag hittat min öppnare som lojalt varit vid min sida sedan halloween 2015.
Jag hör en djup utandning från mig själv medan jag öppnar flaskan.
Jag sveper den i tre tursamma klunkar och hör ljudet av glas emot träbord.
Nu.
Här är jag trygg och redo för att gå sönder.
Du har tillåtelse att slita mig i stycken inatt, makten till att lämna mig i bitar.