Han låter mig vara sarkastisk, dryg och rak.
Han njuter av att se mig vara jag.
Vi är fulla till bredden av rusmedel och han håller om mig bakifrån som Titanic medan vi förlorar i Beerpong.
Hans vänner är människor jag kände i en annan livstid.
De har ingen aning om vad jag är nu.
Nej, för här är jag en av dem.
Våra kyssar är bekanta men vi är inte tonåringar längre.
Vi har blivit våra egna deppiga karaktärer genom åren.
Våra personligheter kraschar lika mycket som de matchar.
Vi mår skit, kramas och delar med oss av våra texter.
Berömmer varandras mörka kreativitet.
Jag kan inte längre urskilja vem av oss som längtar mest till nästa alkohol-förgiftning.
Vet inte vem av oss det är som inte klarar av att leva ensam längre.
Vi blandas i en mixer, smälter ihop.
Jag får svårt att separera vilka som är hans känslor och vilka som är mina.
Linjen är inte suddig, den rymde för en vecka sen.
Men vem vet, kanske det bara är min kära mani som knackar på dörren snällt då hon vet hur mycket jag hatar ringklockor.