För en vecka sedan hade jag tillåtelse att hålla om dig.
För en vecka sedan sov jag hos dig för sista gången.
För en vecka sedan fick jag dricka ur dina glas.
Kanske jag hade gjort det annorlunda om jag vetat att det var sista gången.
Sista gången du fick mig att rodna, sista gången du kysste mig på pannan och sista gången vi valde en dålig film med flit för att ge plats år våra vrickade funderingar.
Kanske jag hade njutit mera, memorerat ditt skratt och tittat dig i ögonen.
Men jag antar att det alltid är så. Att man aldrig riktigt vet när sista gången är.
Sju ynka dagar senare ligger jag ensam och klarvaken i min säng fylld av gammalt smink och spilld isglass.
Klockan är fem på morgonen, jag har ont i magen och kallsvettas.
Ingen att hålla om, bananflugor i mitt glas och avslag för vädjan.
Mina känslor flyttade över till min fysik innan jag ens fick chansen att provsmaka.
Jag har blivit uppmanad till att ”ha ett gott fortsatt liv” istället för att få en kyss godnatt.
Och bara sådär var allt hoplimmat igen.
Allt som vanligt, cirkeln återigen sluten.
Samma sak, repetition, déjà vu.
Som att jag köpt en bok om hur man broderar och tvångsmässigt skapar samma tavla om och om och om igen.
Som att jag kompulsivt aldrig kan sluta sjunga samma jävla psalm.
Men det är allt jag någonsin vetat.
Samma densitet på tråden, samma runda blanka tavla, samma vassa nål.
Samma monotona stämma, samma andliga bok, samma blåvita språk.
Men hur många metaforer eller synonymer jag än använder mig av kommer det alltid ner till samma sak.
Frågan är väl bara vad.
Är det ren sociopati, förvrängd verklighetsförankring eller sned egoism?
Kan det vara osunt självförtroende, en ny form av självskadebeteende eller rädslan för det okända?
Bävan för lycka, stabilitet och äkta kärlek?
Eller är det en varm, illaluktande kompost av alltihopa?
Hur man kan ens vara så medveten och trasig på samma gång?
Ingenting är logiskt, aldrig varit.
Ingenting är värt det och ingenting är som vanligt allt.
Det är inte ditt fel men är det faktiskt mitt?
Alla i kören där jag är dirigent nynnar positivt.
Alla i kören sjunger ja för att jag vill.
Broar brända, ingen att krama, alla chanser tagna.
100 stycken slösade sugrör.
Ord och tankar sprutar ur mig som en trasig trädgårdsslang.
Ingenting hänger ihop, bara ofärdiga tankemönster och en demolerad hjärna.
Inga känslor, inga placebo för lidandet, ingen bakfylla längre.
Ingen empati för min egen smärta.