Jag saknar oss

Och jag vet inte riktigt hur jag ska släppa taget.
Hur jag ska kunna ge upp på dina permanenta citat på språk du inte talar, på dina för kalla jackor eller hur du alltid kommenterar om hur jag skär tomater.

Jag saknar hur du alltid lät mig bära dina tröjor, hur du alltid gav mig den sista ölen och hur vi hatade på allt som har med normalt att göra.

Jag antog väl att jag skulle ha glömt dig vid det här laget.
Vilket hade varit hundra gånger lättare.
För det finns ingestans för oss.
Finns ingen plats där vi passar.
Ingen tid där vi äger rum.

Jag sörjer fortfarande oss.
För jag absolut avskyr att vara den enda som är trasig.
Hur fan förklarar man ens att man är defekt för en som är totalt fullständig?

Jag försöker hitta gnistor bland oskadda pojkar.
Blonda och smala, nyttiga och glada.
Men mitt expriment pyr inte ens.

Inga män med fasta handtag, inga höjda röster eller ren etanol.
Ingen eldig passion.

Låt mig måla en tavla av en männsika eller säkerhetsmanual, ditt val:
Nikotinfri, ångestberövad och ett städat kök.
Gymmar, äter kvarg och har färsk frukt hemma.
Drar vita månader och har ett underskott av hemligheter.
Inga portade krogar, inga ärr att följa eller hårresande berättelser att dölja.

Kanske han egentligen är galnare än mig?
Bara på ett annat, mer långtråkigt sätt.

Så himla tyst och lugn.
Vilket inte alls går för sig.
Jag behöver känslor, inspiration och lite jävla teater.

För jag försöker, jag lovar att jag försöker, att övertala mig själv om att de är utmanande och fängslande.
Men mina illusioner är värre än ett delirium och lurar inte ens mitt odugliga korttidsminne.

Så vad ska jag göra med den färska blandningen av gamla och nya jag?
Var ska jag rama in mina försämringar och förbättringar?
Vem ska ge mig en medalj för extraknäck och rakade ben?
Och var är de stubbiga kyssarna efter panikångest och isoleringar?