Vi håller hand och kysser varandra på ett sätt vi inte längre borde.
På ett sätt som smakar förbjudet med en uns av sötma.
Våra tungor möts nu på samma sätt som när vi satt på stenarna vid havet och lyssnade till livets ljud och var förälskade.
Vi turas om att hålla om varandra och vi skrattar som förut.
Våra ord flyter lätt fram genom luften.
Vi är bekväma och trygga medan mitt rosa doftljus lyser upp rummet med ett trivsamt sken och vi agerar gamla älskare under lakan från IKEA.
”Du verkar så stabil nuförtiden.” viskar hans oförstående läppar.
Jag nickar instämmande med ett leende och förklarar hur mitt liv är stabilt.
Hur jag är hel och frisk nu.
Hur jag snart ska ta examen, har ett jobb som inhoppare och ett sommarjobb redan avtalat med en mycket bra lön.
Hur jag dricker mindre och att jag nu bor ensam i en etta jag själv betalar för.
Hur jag äter på dagarna, mat jag till och med själv har lagat, och hur jag inte är kär i någon och att det är befriande.
Hur jag klarar av att leva med mig själv.
Men när vi kramas hejdå spinner tankarna iväg.
Jag har sån ångest hela tiden att jag har fått magkatarr.
Det enda jag längtar till är helgerna då jag nu istället dricker ikapp för det jag brukade dricka på veckorna.
Jag har sån ångest att jag konstant skakar och mår illa, spyr på jobbet och inte kan gråta.
Hur jag är fullkomligt livrädd och bara går och väntar på dagen, på timmen då det skiter sig igen.
Kanske den redan är här.
Jag har ju faktiskt inte diskat på ett tag, inte tagit bort gammalt smink, inte duschat håret på en vecka, inte varit utanför mina 20 kvadratmeter på dagar.
Kanske den redan har smugit på sig utan att jag märkt det.
Tänk om allting faller i kras igen.
Men ännu läskigare
Tänk om det inte gör det.