Författare: admin

Vi håller hand och kysser varandra på ett sätt vi inte längre borde.
På ett sätt som smakar förbjudet med en uns av sötma.
Våra tungor möts nu på samma sätt som när vi satt på stenarna vid havet och lyssnade till livets ljud och var förälskade.

Vi turas om att hålla om varandra och vi skrattar som förut.
Våra ord flyter lätt fram genom luften.
Vi är bekväma och trygga medan mitt rosa doftljus lyser upp rummet med ett trivsamt sken och vi agerar gamla älskare under lakan från IKEA.

”Du verkar så stabil nuförtiden.” viskar hans oförstående läppar.
Jag nickar instämmande med ett leende och förklarar hur mitt liv är stabilt.
Hur jag är hel och frisk nu.
Hur jag snart ska ta examen, har ett jobb som inhoppare och ett sommarjobb redan avtalat med en mycket bra lön.
Hur jag dricker mindre och att jag nu bor ensam i en etta jag själv betalar för.
Hur jag äter på dagarna, mat jag till och med själv har lagat, och hur jag inte är kär i någon och att det är befriande.
Hur jag klarar av att leva med mig själv.

Men när vi kramas hejdå spinner tankarna iväg.

Jag har sån ångest hela tiden att jag har fått magkatarr.
Det enda jag längtar till är helgerna då jag nu istället dricker ikapp för det jag brukade dricka på veckorna.
Jag har sån ångest att jag konstant skakar och mår illa, spyr på jobbet och inte kan gråta.
Hur jag är fullkomligt livrädd och bara går och väntar på dagen, på timmen då det skiter sig igen.
Kanske den redan är här.
Jag har ju faktiskt inte diskat på ett tag, inte tagit bort gammalt smink, inte duschat håret på en vecka, inte varit utanför mina 20 kvadratmeter på dagar.
Kanske den redan har smugit på sig utan att jag märkt det.
Tänk om allting faller i kras igen.

Men ännu läskigare

Tänk om det inte gör det.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska släppa taget.
Hur jag ska kunna ge upp på dina permanenta citat på språk du inte talar, på dina för kalla jackor eller hur du alltid kommenterar om hur jag skär tomater.

Jag saknar hur du alltid lät mig bära dina tröjor, hur du alltid gav mig den sista ölen och hur vi hatade på allt som har med normalt att göra.

Jag antog väl att jag skulle ha glömt dig vid det här laget.
Vilket hade varit hundra gånger lättare.
För det finns ingestans för oss.
Finns ingen plats där vi passar.
Ingen tid där vi äger rum.

Jag sörjer fortfarande oss.
För jag absolut avskyr att vara den enda som är trasig.
Hur fan förklarar man ens att man är defekt för en som är totalt fullständig?

Jag försöker hitta gnistor bland oskadda pojkar.
Blonda och smala, nyttiga och glada.
Men mitt expriment pyr inte ens.

Inga män med fasta handtag, inga höjda röster eller ren etanol.
Ingen eldig passion.

Låt mig måla en tavla av en männsika eller säkerhetsmanual, ditt val:
Nikotinfri, ångestberövad och ett städat kök.
Gymmar, äter kvarg och har färsk frukt hemma.
Drar vita månader och har ett underskott av hemligheter.
Inga portade krogar, inga ärr att följa eller hårresande berättelser att dölja.

Kanske han egentligen är galnare än mig?
Bara på ett annat, mer långtråkigt sätt.

Så himla tyst och lugn.
Vilket inte alls går för sig.
Jag behöver känslor, inspiration och lite jävla teater.

För jag försöker, jag lovar att jag försöker, att övertala mig själv om att de är utmanande och fängslande.
Men mina illusioner är värre än ett delirium och lurar inte ens mitt odugliga korttidsminne.

Så vad ska jag göra med den färska blandningen av gamla och nya jag?
Var ska jag rama in mina försämringar och förbättringar?
Vem ska ge mig en medalj för extraknäck och rakade ben?
Och var är de stubbiga kyssarna efter panikångest och isoleringar?

För en vecka sedan hade jag tillåtelse att hålla om dig.
För en vecka sedan sov jag hos dig för sista gången.
För en vecka sedan fick jag dricka ur dina glas.

Kanske jag hade gjort det annorlunda om jag vetat att det var sista gången.
Sista gången du fick mig att rodna, sista gången du kysste mig på pannan och sista gången vi valde en dålig film med flit för att ge plats år våra vrickade funderingar.
Kanske jag hade njutit mera, memorerat ditt skratt och tittat dig i ögonen.
Men jag antar att det alltid är så. Att man aldrig riktigt vet när sista gången är.

Sju ynka dagar senare ligger jag ensam och klarvaken i min säng fylld av gammalt smink och spilld isglass.
Klockan är fem på morgonen, jag har ont i magen och kallsvettas.
Ingen att hålla om, bananflugor i mitt glas och avslag för vädjan.
Mina känslor flyttade över till min fysik innan jag ens fick chansen att provsmaka.
Jag har blivit uppmanad till att ”ha ett gott fortsatt liv” istället för att få en kyss godnatt.

Och bara sådär var allt hoplimmat igen.
Allt som vanligt, cirkeln återigen sluten.
Samma sak, repetition, déjà vu.

Som att jag köpt en bok om hur man broderar och tvångsmässigt skapar samma tavla om och om och om igen.
Som att jag kompulsivt aldrig kan sluta sjunga samma jävla psalm.
Men det är allt jag någonsin vetat.
Samma densitet på tråden, samma runda blanka tavla, samma vassa nål.
Samma monotona stämma, samma andliga bok, samma blåvita språk.

Men hur många metaforer eller synonymer jag än använder mig av kommer det alltid ner till samma sak.
Frågan är väl bara vad.

Är det ren sociopati, förvrängd verklighetsförankring eller sned egoism?
Kan det vara osunt självförtroende, en ny form av självskadebeteende eller rädslan för det okända?
Bävan för lycka, stabilitet och äkta kärlek?
Eller är det en varm, illaluktande kompost av alltihopa?

Hur man kan ens vara så medveten och trasig på samma gång?
Ingenting är logiskt, aldrig varit.
Ingenting är värt det och ingenting är som vanligt allt.

Det är inte ditt fel men är det faktiskt mitt?
Alla i kören där jag är dirigent nynnar positivt.
Alla i kören sjunger ja för att jag vill.

Broar brända, ingen att krama, alla chanser tagna.
100 stycken slösade sugrör.

Ord och tankar sprutar ur mig som en trasig trädgårdsslang.
Ingenting hänger ihop, bara ofärdiga tankemönster och en demolerad hjärna.
Inga känslor, inga placebo för lidandet, ingen bakfylla längre.
Ingen empati för min egen smärta.

Han låter mig vara sarkastisk, dryg och rak.
Han njuter av att se mig vara jag.
Vi är fulla till bredden av rusmedel och han håller om mig bakifrån som Titanic medan vi förlorar i Beerpong.

Hans vänner är människor jag kände i en annan livstid.
De har ingen aning om vad jag är nu.
Nej, för här är jag en av dem.

Våra kyssar är bekanta men vi är inte tonåringar längre.
Vi har blivit våra egna deppiga karaktärer genom åren.
Våra personligheter kraschar lika mycket som de matchar.
Vi mår skit, kramas och delar med oss av våra texter.
Berömmer varandras mörka kreativitet.

Jag kan inte längre urskilja vem av oss som längtar mest till nästa alkohol-förgiftning.
Vet inte vem av oss det är som inte klarar av att leva ensam längre.
Vi blandas i en mixer, smälter ihop.
Jag får svårt att separera vilka som är hans känslor och vilka som är mina.
Linjen är inte suddig, den rymde för en vecka sen.

Men vem vet, kanske det bara är min kära mani som knackar på dörren snällt då hon vet hur mycket jag hatar ringklockor.

18 augusti

När det är så många tankar och mischmasch av känslor att ens hjärna glömmer bort hur en dörr, tröskel eller gaffel fungerar.
När det är en sån slarvig soppa uppe i huvudkontoret att allting blir till inget, och ingenting till allt.
När bollen på halsen är så kaotiskt trasslig att man inte riktigt minns ens egen ålder eller förnamn.

Då får jag nog av min förbaskade B-diagnos.

Men när jag av ren succé får se glitter, skimmer och lite jävla glamour.
När jag triumferar och får njuta av eufori, extas och en överdos av serotonin.
När jag påminns om att de andra aldrig kommer få må så bra som jag kan.

Då kan jag inget annat än att benåda min käraste kumpan i knoppen.

För varje skällsord han kallar mig,
för varje mening han trycker ner mig med,
för varje gång han får mig att vilja skada mig.

Får han mig även att vilja ligga i hans famn,
får mig även att vilja lyda varje order han spyr ut,
får mig även att vilja skämma ut mig på mina bara knän.
För honom.

Förminska, reducera, nedvärdera och kränka.
Frukost, lunch, mellanmål och middag.

Mina vänner ser honom som inte mer än ett ut utspottat tuggummi,
en påtrampad, kvarglömd stackars billig vante,
ett glas med smutsigt bottenslask.

Så varför är allt jag känner Hubba Bubba, Lovikkavantar och Stallhagen?

Varför har han makten till att dämpa min fantastiska förälskelse?
Varför får hans skitstövel-beteende mig att sakna honom?
Varför låter jag mig påverkas av honom?

Jag vill kunna styra över mitt eget liv,
lyda mina egna kommandon,
älska fritt utan skuldkänslor.
Utan honom.