Författare: Emma Tildeman

Hon har ärrade knogar, precis som jag. Kanske hon även har lika svettiga handflator som jag.
Innan klockan slår 12 och någon hunnit börja prata dyker hans namn upp på min skärm. Hans ödmjuka ord aviseras rakt in i mitt nervsystem och det är som att någon skulle ha torkat mina fuktiga händer med en hårtork.
En av deltagarna har med sig sin unge och i den vita baby-monitorn utsöndras djupa, fridfulla andetag.

Okej, nytt mod.

Hon som leder idag vill att vi ska börja med att känna våra kroppsförnimmelser.
Våra vänstra tår till att börja med.
När jag försöker känna min stortå minns jag att jag har rött nagellack som prydnad på mina små fossingar.
Denna färg är alltid så krånglig och laddad för mig att jag färdas tillbaka till min tid då jag låg inne på låst avdelning.
Där var det ett hopkok av pyjamas hela dagarna, otvättade, illaluktande spröt fastklistrade på en hjässa de sa var min.
Det var en kladdig och förjävlig gryta av psykos.

Denna reminiscens får mig att vilja självskada.
Men tanken på sol och bikini kommer oinbjudet.
Som om mitt undermedvetna vill säga stopp.
Jag blir nedstämd och dalar ner som ett asplöv gjort av betong mot en inbjudande botten.
Varför måste vi ha de här jävla övningarna varje gång i början? De får mig ju bara att må uselt.

Frustrationen och illamåendet är ett faktum.

Övningen avslutas och när jag till slut lyckas simma upp mot ytan märker jag att ungen nu är i rummet.
Om det är mina inbyggda mamma-instinkter eller det att jag försöker hitta något positivt i min dimma vet jag inte, men jag känner att mitt ansikte ler.

Mina koncentrationssvårigheter flyttar bak stolen hastigt och det bildas ett högljutt skri i samspel med golvet. Min visualiserade figur av tankspriddhet ställer sig upp, öppnar fönstret, tar ett andetag för att smaka på våren och hoppar utan att kolla tillbaka.
Med ett barn i bakgrunden som distraktion kan jag äntligen lyssna på vad det är de vill banka in i mitt huvud.
Mina egna tusentals bisarra tankar hinner aldrig landa.
Antingen är det ledarens röst eller ungens skratt och bus.
Äntligen hör jag vad någon säger och atmosfären får mig att känna mig validerad på ett sätt endast min mamma kan få mig att känna.

Vi får olika saker att smaka på och först ut är mörk choklad.
Sötsaken får mig att minnas en soffa. Bredvid soffan finns en matta som någon stulit från en pizza-restaurang. Jag blir så förvirrad över att jag associerar just den kvällen med choklad att jag råkar skaka på huvudet. En röst frågar om jag inte tycker om godiset och jag sänder tillbaka ett tyst ”ja”. Men jaha, så nu tycker du tydligen inte om mörk choklad Emma? Bra jobbat.

Nästa smak vi får smaka på är citron som jag direkt förknippar med tequila och en specifik bar på stadshotellet där jag gömt mig i hörnet ett otal gånger när antingen paniken eller mitt kära ful-dansande stulit mina andetag.

Vi diskuterar, lyssnar och tar åt oss.
Betraktar, observerar och säger emot.

Det är så många känslor i detta rum att man skulle kunna skapa ett tjockt moln med rätt formel,
vilket jag älskar.
Det är inte bara jag längre.
Det är vi nu.

Jag associerar hennes hår med min mormor, men denna kvinna har alldeles för lugn röst för att jag ska orkar lyssna mer än två minuter åt gången.
Jag tror hon pratar om förra gången och vad vi ska göra idag.

En av deltagarna kommer några minuter sent och sliter bort min uppmärksamhet som redan var på noll.
Jag testade en likadan tröja för någon dag sedan som den hon har på sig.
Jag blir att känna en viss anknytning till henne innan jag kommer på att jag inte alls tyckte om den tröjan.

De som håller i terapin har svårt att svara på våra frågor.
De har aldrig varit sjuka och försöker desperat hitta tröst i sina manus.
De tycker att vi pratar för mycket, tänker för mycket, känner för mycket.
Det finns inte tid.

Vi pratar om medveten närvaro som på ett sätt är hela grunden till denna terapi. Förstår de inte att mitt sinne har valt att vara medvetet icke närvarande för att överleva alla dessa år? Förstår de inte att om jag blir medveten om alla mina beslut, relationer, trauman och destruktiva beteenden kommer jag att gå i bitar? De kommer kunna plocka upp mig och pussla med mig bäst de vill. Förstår de inte att jag aldrig kommer kunna vara medvetet närvarande i er verklighet?

Det tas fram en känd målning av van Gogh, Starry Night.
Vi blir ombedda att beskriva tavlan utan att vara dömande på något sätt.
Någon säger att himlen ser levande ut, men mitt ord blir psykedelisk.
Någon annan räknar de gula cirklarna och jag får ångest.

Det diskuteras och jag inser vilka smarta, intellektuella och vackra kvinnor jag har runt omkring mig.
Jag ler medan en av deltagarna debatterar känslomässigt.

När vi åter igen blir tystade av tidsbegränsningen återgår jag till att se på medan hon metodiskt klottrar i sitt häfte.
Henne skulle jag vilja ge ett glas rött vin på en balkong och låta prata ostört i timmar.

Det är nu tredje gången min kropp är i detta rum men jag är väl medveten om att mitt huvud aldrig ens knackat på dörren.
Mina ögon flackar runt i vanlig ordning, som ett desperat försök till att hålla tankarna i styr.
Det funkar i princip aldrig så jag blir inte speciellt förvånad när mitt sinne ägnas åt att hennes röda, lockiga hår inte är här idag, de första 20 minuterna. När jag inte längre har några tysta åsikter för mig själv känner jag den så väl bekanta panikångesten hälsa på. Jag kan nästan visualisera honom krypandes med slutna ögon under bordet. Han, ångesten, har inte sett mina vita skor ännu så jag sätter mig i skräddarställning. Jag måste härifrån. Fly eller fläkta, är det inte så man säger?

Tjejen mitt emot mig påpekar, nästan som ett mirakel, att hon har en gruvlig ångest och frågar ifall hon får gå ut och röka.
Kanske ångesten hann till henne först? Kanske skräddarställningen vilseledde honom?
Jag tar min chans och vi går tillsammans, den ångestfylla blonda tjejen och jag, ner för de fyra oändliga våningarna. Jag erkänner empatiskt att hon inte är ensam och det hela slutar med att vi sitter och har en gemensam ångestattack bland lukten av fimpar. Ett samspel av vånda och förståelse. När min kropp väl är pumpad till kanten med nikotin är den så upptagen med att må dåligt att ångesten får ge rum åt illamåendet. Vi båda biter ihop och traskar motvilligt upp igen.

Väl inne i konferensrummet är jag rädd för att samma sak ska upprepas.
Mina andetag är kalla, luktar äckligt och är alldeles för snabba.
Jag vill verkligen inte svimma här.
Snälla, jag vill verkligen inte svimma här.

Men min splittrade hjärna ger mig knappt någon minut till denna tanke. Tack.
Gröna gratis pennor, ögon som ploppar ur skallen, Lucia, skedar, världsrekord och röda sockor.
Allt detta på millisekunder. Hur fan får jag någonsin något gjort i all denna disträ?

Alla andra, förutom jag och en annan tjej, ritar när de inte kan koncentrera sig.
Jag önskar verkligen att jag kunde rita. Men jag får som vanligt nöja mig med att beundra de andras tankar i bildform. Det är nästan mysigare än en massage så jag bestämmer mig för att inte klaga.

Under detta tillfälle gick vi igenom medveten närvaro för andra gången.
Och om ni känner mig vet ni hur arg jag blir när jag inte kan någonting.
Hur frustrerat jag kan gråta när jag inte vet hur något funkar.
Medveten närvaro förstår jag. Eller tja, jag begriper ju teorin och logiken bakom det hela.
Men denna text är uppenbart inte skriven av en kvinna som behärskar medveten närvaro.
Det kan vi nog alla komma överens om.
Men jag är inte ens uppretad, även fast jag inte kan komma underfund med detta koncept.

Nej, jag tror att jag är livrädd.

Dörrarna till huvudentrén öppnar sig med ett slukande ljud som vanligt.
Jag går förbi den låsta avdelningen med en sten i magen som vanligt.
Men istället för att kämpigt gå upp till våning fyra och hinna fundera på alla hemskheter i detta hus under trappornas gång, slår jag mig ner i väntrummet på våning två.
Som vanligt får jag gåshud av de svinigt fula sönderslitna lädersofforna i grönt.
Men denna gång ligger det en flicka i soffan mitt emot mig.
Hon har hörlurar i öronen för att dämpa omgivningen medan hon bekymmerslöst ligger och sover.
Hon är sådär oskyldigt söt, som ett barn sovandes på en äng.
Hon märker efter ett tag att hon inte längre är ensam och sätter sig upp lite generat.
Våra ögon möts inte men vi kollar på varandra när den andra inte ser.
Vi är nog lika blyga.

En kvinna kommer in, hälsar glatt och ber oss att komma med.
Vi tågar efter henne som små viskningar genom alla gråa korridorer tills vi hamnar på våning fyra.
Jag märker hur jag slutar andas snabbt och ytligt.
Äntligen är jag längst bort från avdelningen där min sjukdom nästan slukade mig.

Jag försöker återfå koncentrationen och vi skakar hand och är artiga. Väljer platser runt bordet och känner oss obekväma.
Några tar åt sig vatten men jag vet att mina händer skakar för mycket för att hålla i ett glas så jag avstår även fast min mun är lika torr som en grusväg.
Dörren stängs och jag inser att vi bara är tjejer.
En massa trasiga kvinnor samlade i ett konferensrum på psykiatrin.

De tre DBT-ledarna presenterar sig men mitt fokus är på den leende, färgglada kvinnan som ska hålla i PowerPointen.
Det jag hinner uppfatta mellan alla mina tankar om titlarna på böckerna i hyllorna och varför jag valde en svart pärm är att två av ledarna är sjuksköterskor från avdelningen.
Jag nästan hör hur det klickar till i mitt huvud då jag helt plötsligt känner igen dem.
Undrar om de minns mig? Ynkliga lilla mig.
Hon tredje har tydligen också borderline och är något som kallas för erfarenhetsexpert.
Det låter seriöst och lite överdrivet.
Jag märker efter ett tag att jag sitter och nyper mig själv nästan som att jag vill ha min egen uppmärksamhet.
Fan, jag flinar ju inte bara i tankarna.
Jag sätter mig på ett annat sätt, fördelar vikten till min andra spinkiga skinka.

Hur länge har jag suttit här? Jag kollar på klockan och en halvtimme har gått.
Äsch då, det där jävla nypandet kommer bli ett blåmärke som jag kommer behöva låtsas inte veta vart kommer ifrån.

Jag tvingar mig själv tillbaka till verkligheten och hon ler inte längre.
Hennes röst är inte lika självsäker.
Hon berättar metodiskt om sin barndom, varför hon tror att hon blev sjuk.
Jag märker att hon har övat flera gånger och när jag möter hennes blick försöker jag telepatiskt visa henne att allt är bra.
Vanligtvis tycker jag inte om ögonkontakt alls, vill inte att folk ska se vem jag är, men hennes ögon håller jag fast vid.
Jag vill gråta. Usch vad världen är orättvist. Men fyfan vad stark hon är.
Var kommer hennes viljekraft att vilja leva efter allt det där ifrån?
Jag är fascinerad. Inspirerad nästan.

Rummet är tyst när hon är klar. Hon är stolt. Och det ska hon vara.
Jag vill bli kramad, gärna så hårt att jag tappar luften.

Hon tar oss ner på jorden igen med lite fakta:

• 10 % av de med borderline suiciderar
• 75 % av de som söker vård och får diagnosen borderline är kvinnor. Det finns ingen statistik på det men i teorin tror man att männen istället hamnar inom kriminalvården.
• Samsjukligheter med denna diagnos kan vara depression, ångestsyndrom, ätstörningar och missbruk. Det är vanligt att man som individ självmedicinerar med alkohol och droger (eller andra missbruk) för att stå ut med borderline innan man fått vård.
• Av de personer som vårdats för borderline uppfyllde 60 % inte längre de diagnostiska kriterierna 15 år efter att de fått sin diagnos. Efter ytterligare 10 år uppfyllde endast 8 % de diagnostiska kriterierna. Efter 25 år (om man fått vård) blev alltså 92 % ”botade”.

Vi pratar om allt det här; självmord, självskadebeteende, missbruk och dylikt.
Men det som får mig att stanna upp. Det som får mig att frysa fast i stolen av ljust trä, är när hon ber oss känna vinden som sipprar in från balkongen på våra armar. Hon ber oss lyssna noggrant när hon skramlar ihop en plastmugg. Hon vill att vi ska vara medvetet närvarande.
Jag förstår inte varför jag reagerar så starkt som jag gör men jag märker att mina ögon söker igenom rummet efter möjliga utgångar.

Efter en lång tid av döva öron och panik har 2,5 timme tydligen passerat och vi har hunnit äta mackor, druckit äckligt åländskt kaffe och haft vår allra första DBT-session.

Dialektisk BeteendeTerapi – DBT
Det är tre stora bokstäver som ska vara mina vänner i ett halvår framöver.
Det är tre vänner med löften tyngre än vad hela denna holme väger.
Dessa tre bokstäver ska göra mig frisk. De ska bota mig. Göra så att jag aldrig behöver besöka psykiatrin igen.
Men superhjältar finns ju inte tänker jag.

DBT är alltså en slags terapi som riktar sig mot folk med emotionell instabil personlighetsstörning, borderline.
Denna etikett har alltså jag fått.
Jag är en borderline-brud.
Tufft och mysigt ord kanske ni tycker, Borderline-brud.
Men det får mig mest att vilja svälja rostfria spikar utan vatten.

Jaha, men vad i hela friden är borderline då?
Om jag själv får beskriva det skulle jag använda ordet tsunami.
Men nu tänker jag vara så där äckligt politiskt korrekt och klistra in en liten trudelutt från Psykologiguiden.se:

”Det mest påtagliga hos personer med IPS är de dramatiska svängningarna mellan normalt stämningsläge till nedstämdhet och ångest, ibland stegrad till gränspsykotiska upplevelser. Vredesutbrott, dramatiska utspel, provocerande självdestruktivitet och impulshandlingar är vanliga. En ständigt närvarande tomhetskänsla beskrivs av många, liksom svårigheter att behålla en känsla av en stabil identitet. Relationer till andra präglas också av detta.”

Det som förvånar mig med just denna beskrivning av borderline är att det inte nämns något ”positivt”.
Ja, det är sant att jag ibland känner så mycket att jag ångrar min egen födelse. Men ibland känner jag även så mycket att jag vill leva i tusentals år. När jag mår bra, då jävlar mår jag bra. Det är som att jag skulle gå på allt knark i världen så bra som jag kan må. Det är ju bara det att när detta euforiska rus avtar landar inte jag med båda fötterna på jorden. Jag kastas ner till mitten av planeten och simmar för mitt liv i flytande lava. Och om du känner mig vet du att jag inte är proffs på att simma.

 

Detta är alltså min diagnos.
Det här är det jag lever med.

Och dessa tre bokstäver klädda i versaler, DBT, ska alltså ge mig verktyg för att klara av att andas varje dag.
Denna terapi är till för att lära mig de färdigheter jag behöver för att kunna hantera all skit som kastas min väg, trots att det är inristat ”extra mycket” i min bleka panna.