Författare: Emma Tildeman

Äntligen kan jag andas utan att det låter hest.
Mina ben orkar numera röra sig framåt utan att fundera på kärleken som den dyblöta asfalten erbjuder.
Utan dig orkar jag helt enkelt av att låtsas vara glad lite oftare.

Men fan, en natt som denna.

En natt som denna skulle få vem som helst att sakna dig.
En natt där man slukar en vinflaska utan att blinka.
En sömnlös natt rågad med tårar.
En natt där endast de bra minnena av oss har flytvästar.
En natt där ingen annan ställer upp och insikten av att man gett ett helt år åt dig slår en rakt i njuren.
En natt av ens personliga helvete.

Jag svär på mitt iskalla hjärta, en natt som denna skulle få vem som helst att sakna en sån som dig.

När jag tänker på dig får jag lika svårt att andas som efter ett pass kedjerökande av ett paket rött.
När jag tänker på dig blir jag så svag att jag ofta börjar gråta bland främlingars osäkra ansikten.
När jag tänker på dig känns det lika tröstande som att ligga i själva djävulens famn.
När jag tänker på dig känns det som en käftsmäll med en brinnande näve.
När jag tänker på dig får jag en gåshud som ger mig kalla kårar.

Men framförallt känner jag en sorg jag inte nuddat på åratal i ren förskräckelse.
En sorg jag behöver sätta handfängsel på för att inte sprängas i luften.
En sorg som förvandlar livet till något värre än svartvitt.
En sorg så djup att jag inte riktigt känner någonting alls.

Vi hade kunnat få allt, du och jag.
När jag blundar ser jag endast de förlorade minnen vi alltid pratade om att skapa.
När jag äter smakar jag endast de middagar vi lagade halvnakna i vårt kök.
När jag sover drömmer jag endast om hur du nu håller om någon annan.

Hur din tatuerade kropp aldrig kommer att röra vid min vita, spinkiga skepnad igen.
Hur jag faller i bitar varje gång någon trummar lekfullt till musiken.
Hur jag simpelt sagt inte vet hur man ens blinkar längre.

Det vackraste mina trötta ögon har skådat på länge är hur genuint glad han blir när jag känner så mycket känslor att jag inte kan sluta le.
Han vet inte att jag ser, tror att jag är för distraherad över min extas för att kunna beundra hur han skiner upp över att se mig lycklig för om så en minut.
Jag tar en bild av honom som jag sparar i min felkopplade hjärna.
En bild på den människa jag för alltid kommer beundra, en bild på den mannen som får Emma att damma av sig och blottas för en stund.

Efter timmar av prat som aldrig tar slut blir jag utmattad över att vara äkta och längtar tillbaka till min påhittade värld som existerar utanför hans lägenhet.
Jag, vinden och min vinflaska av plast skuttar oss fram till mitt älskade dansgolv.
Jag träffar vänner som, för en anledning jag inte vet, kollar på mig annorlunda.
Hur de nästan verkar bry sig.

Vi gör det vi gör bäst; Blir berusade, röker alldeles för många cigaretter och dansar tills andnöden blir ett faktum.
Men ikväll smakar spriten annorlunda.
Ikväll luktar luften annorlunda.
Ikväll är kramarna varma.
Ikväll glittrar deras ögon.

Vi gör det nästan till en tävling, det är nu på liv och död och viktigare än någonsin att vi skriksjunger högst och fulast på det klibbiga golvet.
Som om vi vill ha pokaler över hur vackert vi ler mot varandra, över hur vi faktiskt uppskattar den andres hand i sin, över hur ingen har baktankar denna natt.

Musiken tystnar och ingen tvekar på tanken att det inte kan bli bättre där och då när diskjockeyn bestämmer sig för att spela en lugn och rofylld låt.
Vi skiner upp som väckarklockor och utan ord ser vi nu ut som idioter i vår tremannade tryckare.
Där och då kunde vi inte bry oss mindre.

Allt som spelade roll var vår autentiska eufori.

Jag krymper flera centimeter när jag sätter mig ner i hans nedsänkta bil.
Vi lyssnar på musik utan bas när vi åker förbi terminalen.
Där och då börjar någon i mitt huvud fundera på det vackra med att hoppa från en av landgångarna.
Hur regndropparna skulle sluta existera sekunderna man flyger utan vingar, hur huvudet skulle rensas lika simpelt som en papperskorg på datorskrivbordet, hur det enda som skulle finnas i den flyktiga stunden är marken som närmar sig.

Efter en kort stund är han inte bara i mitt huvud längre, nu sitter han i sätet bakom mig och viskar lika lent som en dunfjäder.
”Blunda nu, lilla du. Stäng dina tunga ögonlock och andas in den fiktiva, vackra tanken. Tanken på bara dig och den hårda marken.”

Hela situationen blir till en sexuell fetish av bondage och jag är i hans hårda grepp.
Jag ägs av någon som inte är verklig under den resterande bilresan och hur han väljer att utnyttja sin makt är fascinerande.
Hur han är medveten om hur hårt mina armar är silvertejpade, hur naken en människa faktiskt kan vara, hur jag är hans ägodel i denna sjuka knull-fantasi.
Med en läderpiska i handen får han mig att le över drömmen av att hoppa.

Bilens hjul upphör äntligen att snurra och lika snabbt som en stressad busschaufför sliter jag mig loss och lämnar demonen i baksätet av en kall bil resten av den blåsiga natten.

I en skol-källare sitter vi, jag och tre kvinnor.
Vi alla har glasögon på oss vilket träffar mig som blixten.
Mitt hår är hårt uppsatt i en knut, mina naglar noggrant målade i en gråbrun färg och rougen på mina kinder får mig att se levande och allvarlig ut.
Fan, jag har till och med på mig ett armbandsur.
Vi håller ett seriöst möte och jag är aktivt med i debatten om min framtid.
Lägger fram argument, skjuter in kommentarer och kollar vuxna i ögonen.

Några timmar senare sitter jag framför en laptop och högtalare som inte är mina och lyssnar på Lana Del Ray sådär jobbigt högt halva kvällen.

Jag kommer snabbt fram till att jag inte vill sitta med en klocka som visar rätt tid på armen.
Nej, jag vill ju leva.
Åka någonstans där jag inte äger någonting och leva på människors naiva nyfikenhet.
Jag vill vara naken med främlingar och dansa tills luften i mina lungor tar slut.
Inte ha något hem för natten och göra olagligheter till frukost.

Ångest.
Du din jävla ångest.

Med alla mina diagnoser och skit-mående har jag ändå alltid på något sätt lyckats hitta något lugnande, vackert eller kreativt med vardera.
Men ångest. På den punkten har jag aldrig fått någon jackpot. Inte ens en sketen en. Nej, generaliserat ångestsyndrom lämnar mig utan ord.

Jag irrar runt i min egen lägenhet, river på mina händer och pratar strunt alldeles för snabbt. Tårarna är som tusentals byggarbetare som försöker riva en mur och den där allt för bekanta klumpen i halsen gör sig nöjt hemmastadd.

Jag inser att mitt löjliga pokerface snart kommer att framföra sitt världskända magi-trick vilket slutar med mig på golvet i en blöt klump. I ett försök att lugna nerverna frågar jag mina overkliga om råd.

De ber mig att sniffa på peppar i smyg vilket mestadels får mig att vilja spy samtidigt som jag nyser. Jag har nämligen aldrig tyckt om peppar, det har bara förstört saker för mig. Men den senaste veckan är det någon tok i bakhuvudet som har bestämt sig för att peppar är det bästa som finns.

Hon jag håller mest kärt av de overkliga uppenbarar sig vänligt efter mitt rop på hjälp. Tränger sig nästan fram för att eliminera de busiga som var först i kön idag. Hon för runt mina händer som en dans. Fascinerad hamnar jag att beskåda mina egna armar utöva en elegant balett tills det står en kopp té framför mig. Tack, rodnar jag till svar innan hon börjar föra mig till kylskåpet. Vi är som synkade och hade nog kunnat vinna Let’s Dance utan att svettas just nu. Mina händer tar fram mjölk-tetran och häller i en redig skvätt i den rykande koppen. Nu står jag som ett barn på tivoli med borttappade föräldrar. Hon ser min förtvivlan och förklarar; ”En gammal vän till dig drack alltid silver-té. Minns du hur lugnande hennes omrörning i sin kopp var? Som den lenaste handleden i världen. ” Jag nickar mot henne och dricker långsamt upp mitt nu förstörda pepparmint-té. Och precis som hon lovade skuttar ångesten iväg men är noga med att visa med sitt kroppsspråk att vi kommer att ses igen. Hon sitter kvar med mig ett tag, eftersom det hon älskar mest i världen är beröm. Egoist skulle nog de flesta kalla henne men för mig är hon bland det finaste jag vet.

Jag har på mig mina dyra skor och min svarta jacka som är täckt med katthår när jag är redo att lämna lägenheten.
De overkliga tycker annat och hela skiten sköljer över mig.
Jag springer in på vår kakelbeläggda toa och gråter tyst.
Använder en ynklig bit toapapper i handen som hjälp för att stoppa min svaghet från att förstöra mitt starka yttre.
När saltdropparna äntligen slutat rinna grymtar jag åt min spegelbild och går ner för trapporna med huvudet högt.

Jag möter upp min käraste familj och turen mot landet påbörjas.
Och där, under resans korta gång, ser jag något jag aldrig trodde skulle ha så stor inverkan på mig som det gjorde.
Ett par unga tonåringar står framför en busskur och kysser varandra skrattandes.
De flesta skulle le och översätta situationen till gulligt men för mig rinner en tår ner för kinden, denna gång utan något för att stoppa min fasad från att gå i kras.

I dessa kvarter växte jag upp, här lärde jag mig att leva, i denna trakt var jag oövervinnelig.
Här förlorade jag min oskuld, hade min första fylla och klättrade på brandstegar och hustak.
Här blev jag förälskad för första gången, upplevde min första depression och cyklade bekymmerslöst runt åkrarna.
Här skar jag mig för första gången, var centrum i sociala situationer och skapade minnen för livet.

De där två jävlarna framför den röda trä-kuben får allt att komma tillbaka på en millisekund och jag ska säga er, det är en hel del.
En hel del underbart men också en stor dos hemskheter.

Men när jag väl står framför huset vi alla byggde tillsammans känner jag endast glädje.
Glädje över allt jag fått uppleva.

Mitt psykiska mående började dala stabilt neråt redan när jag var 12/13 år.
Helt normal hade jag väl aldrig varit men när jag kom in i tonåren frös hela min själ till is och livet fick ett rött kort och satte sig på avbytarbänken.

Jag gick till psykiatrin för första gången när jag var 14 år om jag inte minns helt fel och bara efter något år var mitt blodsystem fullt av droger som de skrivit ut.
Det börjades med antidepressiva, ångestdämpande och stämningsstabiliserande.
Efter ett tag med min hatiska relation till psykiatrin kom de även fram till att jag behövde antispsykotiska, och det ganska hastigt.

Jag tänkte aldrig tanken på att säga nej. De sa ju att det skulle hjälpa, att jag kunde bli som alla andra bara jag tog några piller varje dag.
Det visade sig dock ganska snabbt att jag var extremt mottaglig för biverkningarna.
Jag bytte konstant, piller efter piller men biverkningar på alla var ett faktum.
Över 20 olika mediciner skulle inte förvåna mig att jag testat under dessa 5 år.

Till slut hittade vi en antipsykotisk som tog bort mina älskade demoner.
Till denna dag har jag aldrig varit så djupt ledsen som när de dog, en efter en.
Jag skrek att ”det där ger ni fan i att påta i mig, ni får inte avliva dem!”
Så det blev ett kort kapitel.

För cirka 2 år sedan hittade vi äntligen en antidepressiv som inte hade några värre biverkningar på mig.
”Hallelujah” tänkte de säkert och höjde dosen tills det inte gick längre.
Så nu i några år har jag gått på den högsta dosen av detta jävla lyckopiller.

Det enda skrivfelet med denna novell är att de där medicinerna gjorde absolut ingenting för mig.
De enda medicinerna som funkade var de med grova biverkningar.
Fyfan suckade jag med hoppet nergrävt inuti högra hälen.
Men jag fortsatte.
Varje dag, två röda piller vid klockan 12 på dagen i cirka 2 år.

Jag sket i psykiatrin och allt som hade med det att göra, rymde från behandlingshem och raderade den inlåsta avdelningen från min gråa hjärna.

Jag fortsatte dock snällt med mina mediciner och väntade på att jag skulle bli normal. Men ingenting hände..
..Tills jag började trean i gymnasiet. Då raserade allt ännu en gång och isolering blev till vardag.

Med ärrade knän och svarta ögon kröp jag tillbaka till den där gråa, jävla byggnaden.
Jag var besegrad. De hade vunnit ännu en gång.

Hon ställde frågan som var tabu:
”Vill du inte försöka med de där antispykotiska igen? De funkade ju så bra, vännen.”
”Åt helvete med dig och alla du känner”, sa jag och bytte läkare i förtvivlan.

”För fan, snälla fixa mig. Jag orkar inte ens andas längre.”

Så nu sitter jag här i en luddig soffa med de värsta utsättningssyndrom min kropp har utsätts för.
Den svenska, lite tjockare läkaren tyckte att jag borde testa en annan sorts antidepp och satte mig på en plan för att trappa ner de gamla och spola in de nya. Det han inte visste var att jag aldrig varit med om en sådan fysisk och psykisk smärta förut.

Ibland när jag glömde ta de röda pillren fick jag som elstötar i hjärnan vilket alltid påminde mig om att jag glömt dem. Om jag dock inte hade dem till hands utan behövde gå en dag utan dem blev jag paralyserad samtidigt som någon gav mig elchockar varje sekund.
I tre dagar nu har jag alltså gått med detta förjävliga utsättningssyndrom och det finns ingenting som kan få det att sluta. Det är bara att gråta hela tiden, bli elchockad och vara totalt utmattad tills de är borta från min kropp. Under dessa år jag tagit dem har jag stoppat i mig 220 000 mg röda piller. Bara tanken får mig att vilja spy, vilket jag också gör medan mina små katter ser på.
Jag torkar mig runt munnen och tänker att det bara tar lite fan anamma, att jag kommer överleva detta också.

Och det som håller mig kvar är denna underbara tanke:
”Kanske de nya lyckopillrena faktiskt hjälper, bara kanske allting blir bra…”

 

Jag väljer noggrant ut mitt lösgodis, sätter mig ner på huk och fiskar varsamt efter det jag åtrår.
Det tar sin lilla tid men det är det värt tänker jag glatt.
Då jag stolt satt min prislapp på påsen viskar jag något till min kompanjon som jag aldrig tror att jag yttrat till en levande människa tidigare:

– Du.. Jag tror att jag bytte, viskar jag lågt och skamset.
– Va?
– Ja… Alltså jag skiftade..

Mitt psyke ändrade alltså person och han förstår att jag inte längre vill ha min tunga godspåse när jag skakar på den med ledsna ögon.

Till svar minns jag inte vad jag fick men det måste ha varit något lugnande och försäkrande eftersom jag efteråt vandrade runt ensam i butiken och valde sådant som Emma egentligen inte tycker om.
Jag försöker med att ställa mig och titta extra länge på sådant jag vanligtvis tycker om: mörk choklad, lakrits och honungsnötter men ingenting vill han ha; han som jag för stunden är.

Han roffar åt sig banan-chips med en ful grimas för att sedan strosa runt utan mål och inspektera läget.
Jag vet inte hur men fysiska jag lyckas hastigt slänga ner ett paket kakor utan att han märker det.
Han är nämligen alldeles för upptagen med att inspektera mönstret på min partners nya skjorta.

När vi kommer hem är han (mitt dåvarande psyke) utmattad av alla färger och mönster som förekom inne i den enkla matbutiken vilket gör att han väljer att gå i dvala och lämna mig plågad tillsammans med mina äckliga snacks.
Det hela slutar med att jag kastar dem i den stinkande komposten och muttrar missnöjt för mig själv på de onödigt spenderade pengarna samt den motbjudande eftersmaken i min käft.

Fan.

Jag har ena foten utanför dörren när ångesten svingar en yxa mot min mage. Jag hinner undvika med nöd och näppe.
Jag stänger dörren med en smäll och hyperventilationen kommer som på räls samtidigt som det svartnar för ögonen.
Jag vet inte hur länge jag satt där, som en utsatt fågelunge utan vingar, på alla våra skor. Det måste ha varit obekvämt men just då kunde inte mina nerver i hjärnan producera en enda tanke.

Mamma kommer utan att blinka efter ett telefonsamtal. Min fina räddare.

Vi går runt som tonåringar i stan medan vi håller arm och pratar om pojkar. Vi gör allt och ingenting.
Och oftast klämmer vi in en paus bara för att hålla om varandra.

När jag lämnar henne sugs all energi ur mig och jag somnar i soffan med jackan fortfarande på.
Jag vaknar täckt i kall, fuktig svett efter mina vanliga mardrömmar och normalt skulle det knäcka mig men ”i helvete heller” säger jag tillräckligt högt för att väcka alla djur i huset.
Jag ber om ursäkt försiktigt och stiger upp med ett skratt.
Jag reser mig upp stark med ett leende.