Kategori: Tankar

Jag har ena foten utanför dörren när ångesten svingar en yxa mot min mage. Jag hinner undvika med nöd och näppe.
Jag stänger dörren med en smäll och hyperventilationen kommer som på räls samtidigt som det svartnar för ögonen.
Jag vet inte hur länge jag satt där, som en utsatt fågelunge utan vingar, på alla våra skor. Det måste ha varit obekvämt men just då kunde inte mina nerver i hjärnan producera en enda tanke.

Mamma kommer utan att blinka efter ett telefonsamtal. Min fina räddare.

Vi går runt som tonåringar i stan medan vi håller arm och pratar om pojkar. Vi gör allt och ingenting.
Och oftast klämmer vi in en paus bara för att hålla om varandra.

När jag lämnar henne sugs all energi ur mig och jag somnar i soffan med jackan fortfarande på.
Jag vaknar täckt i kall, fuktig svett efter mina vanliga mardrömmar och normalt skulle det knäcka mig men ”i helvete heller” säger jag tillräckligt högt för att väcka alla djur i huset.
Jag ber om ursäkt försiktigt och stiger upp med ett skratt.
Jag reser mig upp stark med ett leende.

Jag är utsatt och ensam men jag slänger på mig mitt röda läppstift, svarta kläder och ett leende ändå. Varför vet jag inte för det kalla golvet och att stirra i taket tills morgondagen lockar men jag väljer att välja livet för en dag.

De knackar på till min för en gångs skull rena lägenhet och de stiger in med leenden och Alko-kassar.
Hon har rött hår och han har stora tatueringar och en charm jag inte skådat på länge.
Skumpan öppnas och den går ner som saft för oss alla.
Jag öppnar upp mig och får dem att skratta.
Jag är mittpunkten och jag fucking älskar det.

Vi sitter på golvet, som en cirkel som just ska offra. Men här offras ingenting. Nej, i våran cirkel finns bara sprit, kortspel och glada ansikten.
Och ikväll ska vi alla få vara precis vilka vi är.

En av de underbaraste nätterna i mitt liv slutar med att vi gör en säng på golvet av täcken och kuddar medan jag har någon annans sockor på mig. Hon somnar tryggt i min famn och jag håller någon annans hand.

Och vanligtvis skulle jag säga ”Så här kan jag dö, om jag dör just nu så dör jag lycklig.” men ikväll skriker jag istället att ”Jag vill leva och samla på mig så många av dessa stunder jag bara kan.”

Klockan är alldeles för sent på natten men vi vill inte sova. Nej, inatt vill vi le medan vi gäspar.
Mellan stora klunkar och skimrande ögon spelar han piano och trummar på mitt bröst.
Ur de alldeles för dyra högtalarna lyssnar vi medvetet på musik som framkallar ångest medan han krusar på min kropp under tröjan jag stulit.
Mitt bakhuvud vilar tungt mot hans skrev då jag ger honom blicken som betyder att jag behöver en till öl annars dör jag. Han öppnar snällt den sista flaskan i huset och kysser mig blött på pannan.
Vi pratar med ärlighet som aldrig förr, en sådan rå sanning som gör ont. Men inatt kan ingetning nå mig. Nej, inatt är det bara hans händer mot min hud, ångest-musik och brutalitet.
Och jag  måste medge att ångest aldrig har känts så underbar.
Den dova, mörka ångesten är för första gången vacker, trygg och kanske till och med varm.