Emma Tildeman

I en skol-källare sitter vi, jag och tre kvinnor.
Vi alla har glasögon på oss vilket träffar mig som blixten.
Mitt hår är hårt uppsatt i en knut, mina naglar noggrant målade i en gråbrun färg och rougen på mina kinder får mig att se levande och allvarlig ut.
Fan, jag har till och med på mig ett armbandsur.
Vi håller ett seriöst möte och jag är aktivt med i debatten om min framtid.
Lägger fram argument, skjuter in kommentarer och kollar vuxna i ögonen.

Några timmar senare sitter jag framför en laptop och högtalare som inte är mina och lyssnar på Lana Del Ray sådär jobbigt högt halva kvällen.

Jag kommer snabbt fram till att jag inte vill sitta med en klocka som visar rätt tid på armen.
Nej, jag vill ju leva.
Åka någonstans där jag inte äger någonting och leva på människors naiva nyfikenhet.
Jag vill vara naken med främlingar och dansa tills luften i mina lungor tar slut.
Inte ha något hem för natten och göra olagligheter till frukost.

Ångest.
Du din jävla ångest.

Med alla mina diagnoser och skit-mående har jag ändå alltid på något sätt lyckats hitta något lugnande, vackert eller kreativt med vardera.
Men ångest. På den punkten har jag aldrig fått någon jackpot. Inte ens en sketen en. Nej, generaliserat ångestsyndrom lämnar mig utan ord.

Jag irrar runt i min egen lägenhet, river på mina händer och pratar strunt alldeles för snabbt. Tårarna är som tusentals byggarbetare som försöker riva en mur och den där allt för bekanta klumpen i halsen gör sig nöjt hemmastadd.

Jag inser att mitt löjliga pokerface snart kommer att framföra sitt världskända magi-trick vilket slutar med mig på golvet i en blöt klump. I ett försök att lugna nerverna frågar jag mina overkliga om råd.

De ber mig att sniffa på peppar i smyg vilket mestadels får mig att vilja spy samtidigt som jag nyser. Jag har nämligen aldrig tyckt om peppar, det har bara förstört saker för mig. Men den senaste veckan är det någon tok i bakhuvudet som har bestämt sig för att peppar är det bästa som finns.

Hon jag håller mest kärt av de overkliga uppenbarar sig vänligt efter mitt rop på hjälp. Tränger sig nästan fram för att eliminera de busiga som var först i kön idag. Hon för runt mina händer som en dans. Fascinerad hamnar jag att beskåda mina egna armar utöva en elegant balett tills det står en kopp té framför mig. Tack, rodnar jag till svar innan hon börjar föra mig till kylskåpet. Vi är som synkade och hade nog kunnat vinna Let’s Dance utan att svettas just nu. Mina händer tar fram mjölk-tetran och häller i en redig skvätt i den rykande koppen. Nu står jag som ett barn på tivoli med borttappade föräldrar. Hon ser min förtvivlan och förklarar; ”En gammal vän till dig drack alltid silver-té. Minns du hur lugnande hennes omrörning i sin kopp var? Som den lenaste handleden i världen. ” Jag nickar mot henne och dricker långsamt upp mitt nu förstörda pepparmint-té. Och precis som hon lovade skuttar ångesten iväg men är noga med att visa med sitt kroppsspråk att vi kommer att ses igen. Hon sitter kvar med mig ett tag, eftersom det hon älskar mest i världen är beröm. Egoist skulle nog de flesta kalla henne men för mig är hon bland det finaste jag vet.

Jag har på mig mina dyra skor och min svarta jacka som är täckt med katthår när jag är redo att lämna lägenheten.
De overkliga tycker annat och hela skiten sköljer över mig.
Jag springer in på vår kakelbeläggda toa och gråter tyst.
Använder en ynklig bit toapapper i handen som hjälp för att stoppa min svaghet från att förstöra mitt starka yttre.
När saltdropparna äntligen slutat rinna grymtar jag åt min spegelbild och går ner för trapporna med huvudet högt.

Jag möter upp min käraste familj och turen mot landet påbörjas.
Och där, under resans korta gång, ser jag något jag aldrig trodde skulle ha så stor inverkan på mig som det gjorde.
Ett par unga tonåringar står framför en busskur och kysser varandra skrattandes.
De flesta skulle le och översätta situationen till gulligt men för mig rinner en tår ner för kinden, denna gång utan något för att stoppa min fasad från att gå i kras.

I dessa kvarter växte jag upp, här lärde jag mig att leva, i denna trakt var jag oövervinnelig.
Här förlorade jag min oskuld, hade min första fylla och klättrade på brandstegar och hustak.
Här blev jag förälskad för första gången, upplevde min första depression och cyklade bekymmerslöst runt åkrarna.
Här skar jag mig för första gången, var centrum i sociala situationer och skapade minnen för livet.

De där två jävlarna framför den röda trä-kuben får allt att komma tillbaka på en millisekund och jag ska säga er, det är en hel del.
En hel del underbart men också en stor dos hemskheter.

Men när jag väl står framför huset vi alla byggde tillsammans känner jag endast glädje.
Glädje över allt jag fått uppleva.

Mitt psykiska mående började dala stabilt neråt redan när jag var 12/13 år.
Helt normal hade jag väl aldrig varit men när jag kom in i tonåren frös hela min själ till is och livet fick ett rött kort och satte sig på avbytarbänken.

Jag gick till psykiatrin för första gången när jag var 14 år om jag inte minns helt fel och bara efter något år var mitt blodsystem fullt av droger som de skrivit ut.
Det börjades med antidepressiva, ångestdämpande och stämningsstabiliserande.
Efter ett tag med min hatiska relation till psykiatrin kom de även fram till att jag behövde antispsykotiska, och det ganska hastigt.

Jag tänkte aldrig tanken på att säga nej. De sa ju att det skulle hjälpa, att jag kunde bli som alla andra bara jag tog några piller varje dag.
Det visade sig dock ganska snabbt att jag var extremt mottaglig för biverkningarna.
Jag bytte konstant, piller efter piller men biverkningar på alla var ett faktum.
Över 20 olika mediciner skulle inte förvåna mig att jag testat under dessa 5 år.

Till slut hittade vi en antipsykotisk som tog bort mina älskade demoner.
Till denna dag har jag aldrig varit så djupt ledsen som när de dog, en efter en.
Jag skrek att ”det där ger ni fan i att påta i mig, ni får inte avliva dem!”
Så det blev ett kort kapitel.

För cirka 2 år sedan hittade vi äntligen en antidepressiv som inte hade några värre biverkningar på mig.
”Hallelujah” tänkte de säkert och höjde dosen tills det inte gick längre.
Så nu i några år har jag gått på den högsta dosen av detta jävla lyckopiller.

Det enda skrivfelet med denna novell är att de där medicinerna gjorde absolut ingenting för mig.
De enda medicinerna som funkade var de med grova biverkningar.
Fyfan suckade jag med hoppet nergrävt inuti högra hälen.
Men jag fortsatte.
Varje dag, två röda piller vid klockan 12 på dagen i cirka 2 år.

Jag sket i psykiatrin och allt som hade med det att göra, rymde från behandlingshem och raderade den inlåsta avdelningen från min gråa hjärna.

Jag fortsatte dock snällt med mina mediciner och väntade på att jag skulle bli normal. Men ingenting hände..
..Tills jag började trean i gymnasiet. Då raserade allt ännu en gång och isolering blev till vardag.

Med ärrade knän och svarta ögon kröp jag tillbaka till den där gråa, jävla byggnaden.
Jag var besegrad. De hade vunnit ännu en gång.

Hon ställde frågan som var tabu:
”Vill du inte försöka med de där antispykotiska igen? De funkade ju så bra, vännen.”
”Åt helvete med dig och alla du känner”, sa jag och bytte läkare i förtvivlan.

”För fan, snälla fixa mig. Jag orkar inte ens andas längre.”

Så nu sitter jag här i en luddig soffa med de värsta utsättningssyndrom min kropp har utsätts för.
Den svenska, lite tjockare läkaren tyckte att jag borde testa en annan sorts antidepp och satte mig på en plan för att trappa ner de gamla och spola in de nya. Det han inte visste var att jag aldrig varit med om en sådan fysisk och psykisk smärta förut.

Ibland när jag glömde ta de röda pillren fick jag som elstötar i hjärnan vilket alltid påminde mig om att jag glömt dem. Om jag dock inte hade dem till hands utan behövde gå en dag utan dem blev jag paralyserad samtidigt som någon gav mig elchockar varje sekund.
I tre dagar nu har jag alltså gått med detta förjävliga utsättningssyndrom och det finns ingenting som kan få det att sluta. Det är bara att gråta hela tiden, bli elchockad och vara totalt utmattad tills de är borta från min kropp. Under dessa år jag tagit dem har jag stoppat i mig 220 000 mg röda piller. Bara tanken får mig att vilja spy, vilket jag också gör medan mina små katter ser på.
Jag torkar mig runt munnen och tänker att det bara tar lite fan anamma, att jag kommer överleva detta också.

Och det som håller mig kvar är denna underbara tanke:
”Kanske de nya lyckopillrena faktiskt hjälper, bara kanske allting blir bra…”

 

Jag väljer noggrant ut mitt lösgodis, sätter mig ner på huk och fiskar varsamt efter det jag åtrår.
Det tar sin lilla tid men det är det värt tänker jag glatt.
Då jag stolt satt min prislapp på påsen viskar jag något till min kompanjon som jag aldrig tror att jag yttrat till en levande människa tidigare:

– Du.. Jag tror att jag bytte, viskar jag lågt och skamset.
– Va?
– Ja… Alltså jag skiftade..

Mitt psyke ändrade alltså person och han förstår att jag inte längre vill ha min tunga godspåse när jag skakar på den med ledsna ögon.

Till svar minns jag inte vad jag fick men det måste ha varit något lugnande och försäkrande eftersom jag efteråt vandrade runt ensam i butiken och valde sådant som Emma egentligen inte tycker om.
Jag försöker med att ställa mig och titta extra länge på sådant jag vanligtvis tycker om: mörk choklad, lakrits och honungsnötter men ingenting vill han ha; han som jag för stunden är.

Han roffar åt sig banan-chips med en ful grimas för att sedan strosa runt utan mål och inspektera läget.
Jag vet inte hur men fysiska jag lyckas hastigt slänga ner ett paket kakor utan att han märker det.
Han är nämligen alldeles för upptagen med att inspektera mönstret på min partners nya skjorta.

När vi kommer hem är han (mitt dåvarande psyke) utmattad av alla färger och mönster som förekom inne i den enkla matbutiken vilket gör att han väljer att gå i dvala och lämna mig plågad tillsammans med mina äckliga snacks.
Det hela slutar med att jag kastar dem i den stinkande komposten och muttrar missnöjt för mig själv på de onödigt spenderade pengarna samt den motbjudande eftersmaken i min käft.

Fan.

Jag har ena foten utanför dörren när ångesten svingar en yxa mot min mage. Jag hinner undvika med nöd och näppe.
Jag stänger dörren med en smäll och hyperventilationen kommer som på räls samtidigt som det svartnar för ögonen.
Jag vet inte hur länge jag satt där, som en utsatt fågelunge utan vingar, på alla våra skor. Det måste ha varit obekvämt men just då kunde inte mina nerver i hjärnan producera en enda tanke.

Mamma kommer utan att blinka efter ett telefonsamtal. Min fina räddare.

Vi går runt som tonåringar i stan medan vi håller arm och pratar om pojkar. Vi gör allt och ingenting.
Och oftast klämmer vi in en paus bara för att hålla om varandra.

När jag lämnar henne sugs all energi ur mig och jag somnar i soffan med jackan fortfarande på.
Jag vaknar täckt i kall, fuktig svett efter mina vanliga mardrömmar och normalt skulle det knäcka mig men ”i helvete heller” säger jag tillräckligt högt för att väcka alla djur i huset.
Jag ber om ursäkt försiktigt och stiger upp med ett skratt.
Jag reser mig upp stark med ett leende.

Jag är utsatt och ensam men jag slänger på mig mitt röda läppstift, svarta kläder och ett leende ändå. Varför vet jag inte för det kalla golvet och att stirra i taket tills morgondagen lockar men jag väljer att välja livet för en dag.

De knackar på till min för en gångs skull rena lägenhet och de stiger in med leenden och Alko-kassar.
Hon har rött hår och han har stora tatueringar och en charm jag inte skådat på länge.
Skumpan öppnas och den går ner som saft för oss alla.
Jag öppnar upp mig och får dem att skratta.
Jag är mittpunkten och jag fucking älskar det.

Vi sitter på golvet, som en cirkel som just ska offra. Men här offras ingenting. Nej, i våran cirkel finns bara sprit, kortspel och glada ansikten.
Och ikväll ska vi alla få vara precis vilka vi är.

En av de underbaraste nätterna i mitt liv slutar med att vi gör en säng på golvet av täcken och kuddar medan jag har någon annans sockor på mig. Hon somnar tryggt i min famn och jag håller någon annans hand.

Och vanligtvis skulle jag säga ”Så här kan jag dö, om jag dör just nu så dör jag lycklig.” men ikväll skriker jag istället att ”Jag vill leva och samla på mig så många av dessa stunder jag bara kan.”

Klockan är alldeles för sent på natten men vi vill inte sova. Nej, inatt vill vi le medan vi gäspar.
Mellan stora klunkar och skimrande ögon spelar han piano och trummar på mitt bröst.
Ur de alldeles för dyra högtalarna lyssnar vi medvetet på musik som framkallar ångest medan han krusar på min kropp under tröjan jag stulit.
Mitt bakhuvud vilar tungt mot hans skrev då jag ger honom blicken som betyder att jag behöver en till öl annars dör jag. Han öppnar snällt den sista flaskan i huset och kysser mig blött på pannan.
Vi pratar med ärlighet som aldrig förr, en sådan rå sanning som gör ont. Men inatt kan ingetning nå mig. Nej, inatt är det bara hans händer mot min hud, ångest-musik och brutalitet.
Och jag  måste medge att ångest aldrig har känts så underbar.
Den dova, mörka ångesten är för första gången vacker, trygg och kanske till och med varm.